Isabelle

Det är först nu som min pollet har trillat ner...
 
Om SD får bestämma, skulle det förändra saker på riktigt. Jag förstår plötsligt att det var folk i min situation som började flytta från Danmark när de främlingsfientliga börjat styra politiken där. Av alla ställen, träffade jag den jag älskar på Kap Verde. Han skulle omfattas av det totalstopp för icke-västlig invandring jag läser om i SD:s invandringspolitiska program, om han vill flytta till Sverige.
 
Om SD får bestämma, skulle hans rätt att bo här komma att prövas på nytt en gång varje år, för resten av livet. Om vi gifter oss och sen skulle skiljas tvingas han flytta från landet. Att ha barn här är inget skäl att få stanna.
Det är viktigt för SD att min kärlek inte behåller sin ursprungliga identitet medan han bor i Sverige. Därför ska till exempel föreningar som ägnar sig åt hans kultur – vem som än är medlem – inte kunna få samma offentliga stöd som andra föreningar.
Samma sak gäller våra framtida barn. Tar de för mycket av sin identitet från sin pappa eller hans familj, är de inte riktiga svenskar. Därför ska de till exempel inte kunna få skollektioner i portugisiska eller crioulo.

SD säger att lagarna är ett skydd för mig. Från deras perspektiv ser det ut som att jag håller på att ge upp en del av mitt väsen, för att idéer från Sverige och Kap Verde håller på att integreras genom vår kärlek. Det är inte så jag upplever det.

Skulle han överhuvudtaget får komma till Sverige först så skulle vi å andra sidan när som helst kunna få ett generöst ekonomiskt stöd för att flytta tillbaka till Kap Verde. Det finns bara ett villkor: att min karl avsäger sig sitt uppehållstillstånd i Sverige för all framtid.

Alla de här SD-förslagen finns i deras invandringspolitiska program, som är från 2007 och gäller fortfarande.
En av 20 personer har röstat på sånna här lagar. Det övergår mitt förstånd!
Nu sitter vi fast med det de närmaste fyra åren innan vi kan välja på nytt. Nästa gång vi har möjlighet att rösta om vår framtid så snälla snälla; tänk efter före!

Årets stora musikfestival har ägt rum på Sal i helgen. En riktig superfest som jag verkligen önskat att få va med om. Det var tydligen en riktigt succé. Kärleken fick sig dock alldeles för mycket att dricka under helgen och trots att han skött sig på en front är jag inte den stoltaste över att bära hans ring just nu. Kulturskillnader kan ibland stå mig upp i halsen!
Å självklart dog hans jävla batterier på telefonen igår medan laddaren var på jobbet, där han inte var... Men men, molnen lär skingras under kvällen då vi får en chans att prata igenom ett å annat. Han har redan ringt idag som en ledsen hundvalp men så lätt kommer han inte undan när jag är på det här humöret, det vet han oxå...
Ibland är verkligen självklara saker så svåra. Tydligen är allt inte lika självklart i alla kulturer, märkligt. Där kan andra saker va självklara som jag och den kultur jag är uppväxt med inte förstår sig på alls =/

Well well, 22 dagar till Sverige och 26 dagar till dess att jag äntligen får återse min älskling!